Begreppet visselblåsning är harmoniserat på EU-nivå – men inte helt enhetligt i praktiken.

Grunden finns i EU-direktiv (EU) 2019/1937, men medlemsstaterna har haft möjlighet att gå längre än minimikraven.

För företag som verkar i flera länder är det avgörande att förstå skillnaden mellan:

• EU:s miniminivå

• Nationella utvidgningar

• Den praktiska riskbilden

Här är strukturen.

Nivå 1 – EU:s gemensamma miniminivå

Direktivet skyddar rapportering av information om:

• Överträdelser av unionsrätten

• Inom särskilt angivna områden

• När rapporteringen sker i ett arbetsrelaterat sammanhang

De områden som omfattas inkluderar bland annat:

• Offentlig upphandling

• Finansiella tjänster och marknadsmissbruk

• Penningtvätt och finansiering av terrorism

• Produktsäkerhet

• Transport- och kärnsäkerhet

• Miljöskydd

• Folkhälsa

• Konsumentskydd

• Dataskydd

• Skydd av unionens finansiella intressen

• Konkurrens- och statsstödsregler

Skyddet gäller även:

• Försök att dölja överträdelser

• Handlande som motverkar syftet med EU-regler

Det krävs inte att överträdelsen är bevisad.

Det räcker att personen hade rimliga skäl att tro att informationen var korrekt.

Detta är den gemensamma EU-kärnan.

Nivå 2 – Nationella variationer

Direktivet är ett minimidirektiv. Medlemsstaterna har fått möjlighet att utvidga skyddet.

Här uppstår skillnader.

🇸🇪 Sverige

Sverige har infört ett bredare skydd än direktivet genom att även omfatta:

Missförhållanden som det finns ett allmänintresse av att de kommer fram.

Det innebär att även allvarliga nationella missförhållanden kan omfattas, även om de inte rör EU-rätt.

🇫🇷 Frankrike

Frankrike hade redan före direktivet ett system (Sapin II) med bredare skydd. Implementeringen innebär i praktiken att skyddet omfattar fler typer av allvarliga oegentligheter än endast de som uttryckligen rör EU-rätt.

🇮🇹 Italien

Italien kopplar visselblåsarskyddet till sin etablerade compliance-modell (bl.a. 231-regelverket). Det innebär att rapportering av vissa nationella brott och företagsrelaterade oegentligheter kan omfattas även utanför direktivets snäva EU-områden.

🇩🇪 Tyskland

Tyskland har i huvudsak följt direktivets struktur men har även öppnat för att nationella regelöverträdelser kan omfattas inom ramen för den inhemska lagen.

Sammanfattning av nivå 2

I praktiken finns tre modeller i Europa:

1. Strikt EU-modell – Skydd endast för EU-områdena.

2. Utvidgad nationell modell – Skydd även för allvarliga nationella missförhållanden.

3. Hybridmodell – EU-kärna + vissa nationella brottstyper.

Detta innebär att definitionen av ”visselblåsning” inte är helt identisk i alla medlemsstater.

Nivå 3 – Vad betyder detta för ditt företag?

För företag med verksamhet i flera länder uppstår en viktig fråga:

Ska man bygga sin visselblåsarfunktion efter miniminivån – eller efter den bredaste modellen?

Den praktiska verkligheten är att:

• Din visselblåsarfunktion såsom din policy måste följa minimiskyddet i den nationella lagstiftningen.

• Däremot så gör anställda ingen juridisk EU-analys innan de rapporterar.

• Leverantörer bryr sig inte om direktivets tekniska tillämpningsområde.

• Intressenter förväntar sig att allvarliga missförhållanden kan rapporteras.

Slutsats

På EU-nivå är visselblåsning kopplad till överträdelser inom särskilt angivna rättsområden.

Men i flera medlemsstater har skyddet utvidgats till att omfatta bredare kategorier av allvarliga missförhållanden.

För internationella företag är det därför klokt att:

• Förstå den gemensamma EU-kärnan

• Identifiera nationella variationer

• Bygga en funktion som tål den bredaste tillämpningen

Det skapar juridisk robusthet – och förtroende.